tisdag 8 juni 2010

En solskenshistoria

Här en historia från helgen som var rolig på flera sätt:

När vi kommer in i Mollösunds hamn efter lördagens tävlingtid är det givetvis "knökfullt" inne i Mollösunds hamn, men vi lyckas precis trycka in vår lilla Ryds 600 Big Fish akter om en gigantisk Princess 40-fotare, som ni kan se på en bild nedan. Medan Magnus väger in fisken röjer Rickard och jag i båten. Då kommer en pappa körandes med den lilla gummibåten som båtar i denna storleksklass ofta har. Med sig i gummibåten har han sina tre små grabbar, varpå Rickard och jag hjälper gänget att komma upp på akterbryggan, då vi kanske la oss lite väl tight inpå storbåten.

Väl uppkravlad på storbåten vänder sig minste grabben, kanske 5 år, om och granskar först Rickard, sedan mig och slutligen vår båt med alla fiskespön. Han tittar frågande på oss och utbrister sedan:

- Varför har ni en sån liten båt?!

Vi kan givetvis inte hålla oss, utan brister ut i totalt gapskratt, samtidigt som barnens mamma dyker upp och ger oss lite ursäktande blickar.
De unga grabbarna visar sig vara ordentligt fiskeintresserade, så vi skickar givetvis bort dem till tävlingsområdet där invägningen efter första dagens fiske pågår för fullt. Tävlingsledare Christian Bergquist tar väl hand om grabbarna, som först spanar in de levande arterna i Universeums tank, men sedan faller för två just invägda firrar, en blågylta och en makrill. Onekligen vackra och populära fiskar här på västkusten.

Väl tillbaka vid båtarna säger mamman att grabbarna har fiskespön, men att fiskelyckan inte varit så lyckad. Rickard ber att få kolla på utrustningen, och som vanligt när folk inte har så jättebra koll på fisket så är det stora kustdrag med stora trekrokar som sitter på de i övrigt fina kastspöna. Inget konstigt med det.

Rickard föreslår lite tackelknytning, och efter en stunds bindande har han föredömligt fixat några enkla bottenmeten, dessutom med vettiga krokar. Det allra vanligaste felet hos nybörjare är att man har alldeles för stora krokar. Med ett bottenmete och exempelvis en Kamasan eller Owner storlek 2 får man mycket mer fisk, och man tappar inte fler. Är man 5 eller 11 år gammal spelar det liksom inte särskilt stor roll vad man får för fisk, utan det viktiga är att man FÅR fisk, vilket Rickard nu hade förbättrat oddsen för avsevärt.

Han instruerar också hur räkbitarna bör se ut, innan tre förväntansfulla grabbar (fyra med Rickard) kan sänka ner varsitt bottenmete i hamnbassängen. Själv är jag kvar i aktern på vår båt med oredan efter dagens fisketur, när äldste grabben (han hette nog Ludvig) hojtar till. Jag tittar på det lilla kastspöt, böjt ungefär till rullfästet, och konstaterar snabbt att grabben sannolikt har inkasserat ett rejält bottennapp. Jag hör sedan en uppeldad Rickard börja hojta om håv, och efter lite kalabalik kan han håva en ål bortåt halvkilot! Total succé!

Grabbarna och deras mamma är givetvis helt i extas och efter några foton kan vi returnera den utrotningshotade stackars firren. När Rickard och jag senare på kvällen går och lägger oss berättar mamma Theresa att medan hon och pappa grillade ute på klipporna hade grabbarna fått ytterligare två fiskar vid mete från land! Vilka arter det var är fortfarande något oklart, inte ens två garvade havsfiskare kunde reda ut det på ett lite oklart signalement, men den ena ska ha varit rundare än den andra :-)
Nåväl, Rickards insats kan mycket väl ha gjort att deltagarna i PNC år 2028 får se upp med ett team bestående av tre bröder! ;-)

Tight Lines!
/Markus

2 kommentarer:

  1. Marcus Lindgren9 juni 2010 kl. 21:45

    Riktigt rolig läsning. Och grattis till framgångarna.

    SvaraRadera