Team Isola: From 10-gradarn with love (och motorproblem)

På tisdagskvällen stack Mattias, Kristian och jag ut mot 10-gradarn. Vi ankrade upp i skymningen på en kant som gick från 370-430m, med djupare vatten i närheten. Siktet var inställt på håkäring, vitrocka och blålånga. Själv körde jag hela fisketuren med ett tackel som Frederic Kullin gjorde åt oss inför håkäringfisket i Trondheimsfjorden förra hösten - 10m plastöverdragen vajer + 10m 2mm tjock nylonlina, samt två 16/0 cirkelkrokar, varav en ligger på botten för att även rockorna ska få blanda sig i leken.

Fisket var trögt hela natten, trots periodiska utsläpp av ankarlinan som fick oss ut på allt djupare vatten. När ljuset kom testade Mattias som vanligt sejfisket, och det tog bara några minuter innan första sejen högg, och flera kring 3-4kg följde. I mitt första nedsläpp tog jag en på 6,5kg. Ibland är det lätt. Kristian vaknade från sin nattsömn och började fiska sej han med, och han toppade snart ligan med fisk på 7,8kg och prick 100cm.

Efter detta kröp jag ner i ruffen för några timmars sömn, men väcktes till trevligt upphetsade röster som pratade om "riktigt tung" och "nästan tvärstopp". Mattias coachade Kristian, vars spö stod krökt ner mot vattenytan i en härlig båge.
-Sannolikt vitrocka, hojtade Mattias, och kvarten senare kom Kristians andra drömfisk för dagen upp, en vitrocka på 9,10kg.

Kristian återgick till tidigare avbruten slummer, medan Mattias och jag nötte på. Halvdåsandes i morgonsolen med spöna i spöhållarna knarrar det plötsligt till i bägge rullarna samtidigt! Lätta dragningar avslöjar fisk på bägge spöna och det är precis lika bomstopp i mothuggen som vanligt när en vitrocka lagt sig över ett agn och suger fast i botten. Någon kvart senare kan vi konstatera en snygg dubblé vitrockor - säkert väldigt ovanligt med svensk utgångshamn. Mattias fisk väger 8,80kg och min 9,40kg. Vi ligger kvar på exakt samma position när Mattias krokar sin andra vitrocka i sitt liv, bara minuter efter att agnet nått botten efter dubbeldrillningen. Lite stönande senare kan Mattias väga in en granning på 9,85kg.

För att göra en lång historia kort avslutade vi en stund senare detta fiske, åkte iväg till Confidence nya område för blåkäft, agnade på och skulle precis släppa ner när motorn börjar hosta och dör. Efter en stund får vi igång henne, gasar på och jag konstaterar att en varvtalsreglering gör att vi bara kommer upp i 6 knop. Inte så coolt när man ligger mitt ute i Skagerrak. Drar ner lite på gasen - då dör motorn igen. Ännu mindre roligt. Får igång henne ytterligare en gång, behåller gasen och hon låter ändå inte alltför ledsen. Varvtalsregleringen har vi haft en gång förr. Konfererar en stund med teamkamrat Magnus (telefonerna funkar ibland mot norska nätet på 10-gradarn och givetvis hade vi VHF:en igång), och sedan tuffar vi hemåt i 6 knop. Havet ligger platt och efter 3 sjömil kommer plötsligt alla hästkrafter tillbaka och vi kan köra i full fart - i en sjömil. Så håller det på, men långa sträckor är motorn helt utan sjukdomsinsikt och jämfört med att bli bogserad in till Langesund känns det ganska bra när vi anländer svensk hamn, dock lite bittra över att inte vågat stanna och göra ett släpp på blåkäftarna ;-)

En teoretiskt lagd biolog hoppas på något enkelt problem som kanske någon annan hade opererat på plats. Ekipaget är i alla fall på felsökning och årlig service och är förhoppningsvis klart till Langesundsfestivalen nästa vecka, om inte teamet gått i konkurs tills dess. Magnus, Mattias och undertecknad åker preliminärt upp på tisdag.

Kolla gärna Navia-bloggen, som i skrivande stund just kommit in från 10-gradarn med fina och ovanliga fångster!

//Mackan